2015-03-25

Politiker bränner förstroendekapital.


Vi har ett stort problem med förtroendekapital som bränns på löpande band bland flera av våra makthavande politiska partier i Sverige i dag. Detta är inte en bra trend. 

Att politiska partier utvecklas och reformerar sina politiska sakfrågor är i regel något bra, och en del av ett politiskt partis naturliga ansvarstagande, allt efter att vårt samhälle, vår tillgängliga teknik, inhemsk och internationell marknad samt olika utrikes angelägenheter med mera utvecklas och förändras.

Att ett politiskt parti däremot i det närmsta slentrianmässigt bryter vallöften, löften om sakfrågor och viker av från en utlovad inriktning som de dyrt och heligt lovat sina väljare, det vill säga oss medborgare, är något som riskerar att inte enbart underminera den tillit ett lands befolkning känner gentemot politiker, ett förtroende som förövrigt är mycket lågt, utan riskerar att underminera hela dem demokratiska principen.

Förtroende är något alla politiker måste värna om, annars riskerar de att misstroenden förs över på politiker som försöker driva mycket viktiga frågor. Detta gäller inte enbart inom sitt eget parti, utan kan innebära att misstroenden sprider sig över hela det politiska spektrat. 

”Varför skall man bry sig om politik? De ljuger ju bara och gör allt för att behålla sina feta löner!”

Det är en mycket farlig, och brant, utförsbacke.

Att svika sina väljare riskerar att även underminera intresset för politik bland befolkningen. Det innebär att allt färre individer fattar genomtänkta beslut om vad de skall röta på för frågor. 

En av demokratins grundvalar är att befolkningen skall kunna fatta informerade beslut. För att detta skall kunna ske efter bästa förmåga så krävs det att befolkningen kan rösta för politiker som inte byter inriktning EFTER det att de fått förtroendet att tala för medborgarna.

Om insatta och allmänbildade individer röstar på personer som sviker, så bryr de sig inte längre om att skaffa sig information kring politiken som förs nästa gång.

”Det spelar ju ändå ingen roll, de är ju ändå så korkade. Rösta på vad som helst, de gör ändå vad de vill oberoende av hur verkligheten ser ut!”

En stark indikation på bristen på tillit, och att bristen på intresset kring sakfrågor minskar, ser man tydligt på det låga valdeltagandet i Sverige. Detta är även sant i stora delar av övriga Europa med. Orsakerna är många, men bristen på tillit till politiker med stark profil som utan tvekan bränner förtroendekapital är en av de absolut starkare anledningarna.

Detta är något ALLA politiska partier och deras företrädare måste arbeta starkt för att ändra på. 

Ett exempel är Fredrik Reinfeldts [M] löfte om ”att inte jaga en hel ungdomsgeneration”.  Vi vet sedan länge inte var ett vitten värt. Idag har vi oproportionerligt höga böter i mångmiljon klassen, och böterna riskerar att bara bli högre med tiden. 

Starkt kritiska röster hörs nu från den akademiska likväl som den juridiska världen och många undersökningar visar att fildelning inte alls behöver innebära ekonomisk skada för media industrin i sin helhet eller för artister. Dessa måste politiker nu lyssna till, annars riskeras inte bara politikers förtroenden att rasa, utan även den akademiska världens förtroende.

Datalagringsdirektivet som lagrar information om allas våra aktiviteter på nätet är fortfarande verksamt. Detta trotts att EU-domstolen utdömt direktivet för att bryta mot de mänskliga rättigheterna vad gäller personlig integritet och att länder runt om i Europa lägger nu ner hela idén. 

Att så var fallet påpekades redan när datalagrings frågan togs upp för första gången som förslag. Detta ignorerades och avfärdades dock som en verklighetsfrämmande uppfattning och paranoia av de som förespråkade datalagringen, och görs så även nu när förespråkarna ignorerar detta faktum.

Lika så har Miljöpartiets tidigare löften om att kämpa för att fildelning för privat bruk skall bli lagligt svikits nyligen i och med att Alice Bah Kuhnke går tvärt emot sitt eget partis politik. Hon blir då inte ifrågasatt, utan Miljöpartiet visar då klart och tydligt att de följer makten, oavsett vad de tidigare givit för löften i frågan.

Ett annat exempel är FRA frågan.

När är FRA lagen infördes ställde sig samtliga riksdagspartiers egna ungdomsförbund sig emot sina moderpartier i frågan. Lika så alla de studentförbund som yttrat sig. Moderpartierna sviker alltså även sina ungdomsförbund i mycket viktiga frågor. Ungdomsförbunden består trotts allt av framtida politiker och röstande medborgare, så detta är mycket allvarligt. 

Oberoende undersökningar genomfördes i samband med FRA frågan blev en bloggbomb. Dessa visade sig att en majoritet av den svenska befolkningen inte ville att FRA skulle få avlyssna oss. Riksdag och regering lade ner hela debatten för att ändå kunna genomföra FRA-lagen. "Alla tjänar på om debatten lägger sig" heter det ju som bekant.

Miljöpartiets vallöften om att riva upp FRA lagen bröts när de sedan röstade emot ett förslag om att FRA lagen skulle rivas upp. Det finns många tänkbara förklaringar till varför ett politiskt parti röstar emot ett förslag. Miljöpartiets anledning var tydligen att ”regeringspartier röstar ej på reservationer som uppmanar regeringen att göra något”.

Oj då, om regeringen inte skall göra något, varför har vi då en regering?

SDs Sven Olof Sällström påvisar även en mycket farlig inställning.

”Även om beräkningar skulle komma fram som visar att invandringen innebär en vinst på lång sikt skulle Sven-Olof Sällström inte ändra uppfattning i invandrarfrågan.
– Det finns andra skäl till att vi inte ska ha den höga invandring vi har nu. Jag menar då sociala problem med ökad kriminalitet och annat. Men min motfråga blir att om det visar sig inte vara lönsamt, är de andra partierna då beredda att skära ner på massinvandringen”

Detta skickar signalen att politiker inte bryr sig ett dugg om empiriska bevis. De är ju enbart ute efter att driva igenom sin vilja oberoende hur verkligheten se ut. Om bevisen däremot stödjer deras idéer så är det ju däremot rätt bekvämt att kräva att andra skall beakta dem.

Om en politiker inte bryr sig om hur verkligheten ser ut, vad är då deras politik, och deras politiska löften, värda?

Det finns väldigt många exempel likt ovanstående bland de etablerade partierna, och det är sorgligt. Att inte svika sina väljare torde ju vara ett politiskt partis absolut första och största prioritet. Det är politiker som skall driva väljarnas frågor. Det är INTE väljare som skall styras av politiker.

De styrande partierna idag har ett tungt arbete framför sig om de vill engagera den delen av befolkning som inte längre har något som helst förtroende för politiker.