2015-03-26

Kampen mot våld och droger.


Vi ser och läser många artiklar om gängkrig, skottlossningar, knivdåd och misshandel i anknytning till droger, och situationen gör våra städer, gator och hem osäkra. Denna situation är inte hållbar och skapar ett stort orosmoln över vårt samhälle.

Polisen har till uppgift att arbeta för att förebygga och åtgärda dessa problem, men det är ett tufft och många gånger otacksamt arbete. De stöter ständigt på mycket obehagliga situationer som inte bara är tuffa psykiskt och känslomässigt, men som även kan innebära ett hot om fysiskt våld.

Detta är tyvärr något som våra poliser får räkna med i sitt yrke, och det är beundransvärt att människor bryr sig om andra till den grad att de är beredda att riskera sin egen hälsa för att hjälpa samhället att bli lite säkrare för oss som tar denna säkerhet för given.

Ett problem som kan krocka med polisens arbete är det faktum att de allra flesta av oss människor är genetiskt programmerade att inte utsätta oss själva för fara i onödan. Detta är mycket sunt naturligtvis, men beslut kring detta beteende sker oftast omedvetet.

Det samma gäller naturligtvis Polisen som organisation. Cheferna vill naturligtvis inte se sina medarbetare utsättas för onödig fara, så Polisen gör naturligtvis allt för att försöka minimera riskerna. Skyddsutrustning och utbildning är de främsta redskapen de har att tillgå, men detta räcker naturligtvis inte alltid, och det är de nog plågsamt medvetna om. 

Att därför angripa brukare i kriget mot de kriminella är dels säkrare för polisen i fråga, och ger även ett snabbt resultat. De beslagtar drogerna, processar brukaren och går sedan vidare till nästa brukare vilket är en taktik att försöka att dra undan kunderna under fötterna från langarna, men de riskerar med denna taktik att undvika de större problemen och den allvarliga bristen med denna taktiken är att den inte ger den effekt som förväntas. 

Denna taktik har använts så pass länge att vi klart skulle sett resultat, men sagda resultat uteblir.  Med detta sagt så är naturligtvis inte arbetet i sig helt onyttigt, men de kriminella elementen fortsätter att frodas.

Det kan finnas en annan väg att gå, och det är att legalisera själva bruket av droger samt att implementera en statligt styrd försäljning av substanser med kända doser, effekter och biverkningar.

Detta skulle angripa de våldsamma elementen och gängen på flera plan.

De skulle inte längre kunna utöva påtryckningar på brukarna. Detta skulle leda till att brukarna själva utsätts för mindre våld och hot i samband med att de söker droger. Langarna skulle i det närmsta se sig själva utan en majoritet av sina kunder, vilket naturligtvis skulle minska antalet langare.

Även den inkörsport  till att testa droger bland unga, närmre bestämt att skolbarn används som påtryckningsmedel och langare av kriminella gäng, skulle undermineras totalt.

De kriminella gängen skulle se en minskad intäkt från försäljning vilket direkt skulle påverka deras ekonomiska möjlighet att köpa och sälja kriminella varor och tjänster, om man nu får uttrycka sig så.
Denna effekt hade snabbt spridit sig upp till de som är de stora vinnarna kring droghandeln, vilket i sig skulle underminera hela deras verksamhet.

Allt detta skulle leda till färre drogrelaterade gängkrig, men även skapa en större trygghet för samhället i stort.

Det finns andra positiva effekter av att legalisera bruket och införa reglerad försäljning. 

Polisen skulle frilägga stora resurser på att utreda andra typer av allvarliga brott så som våldtäkter och misshandlar i och utanför hemmen, men det skulle även skapa en lite tryggare arbetsmiljö för våra poliser. Detta är något som i sig skulle kunna få ofantligt många positiva följder för samhället i stort.

För brukarna själva skulle en stor del av den stigmata det innebär att klassas som kriminell komma att försvinna, vilket skulle leda till att fler kan söka hjälp för sitt missbruk utan att för den delen riskera att förlora sitt arbete, sin familj och potentiellt hela sin ekonomiska framtid.

Intäkterna från den reglerade försäljningen skulle oavkortat kunna gå till vår allmänna sjukvård, men skulle även kunna användas till hjälpinsatser för att bekämpa missbruk.

Runt om i världen, och i Europa, höjs nu röster för att en förlegad och ohållbar taktik skall ersättas mot något som bevisligen fungerar. Det är hög tid att även Sverige tar till sig av detta, dels ur integritet och rättssäkerhets perspektiv, men även för att vi faktiskt alla är delaktiga i dessa problem.

Vi KAN göra något, och att då vända ryggen emot och inte diskutera detta på högsta politiska plan är inte det minsta ansvarsfullt.

Andra som bloggat och publicerat kring detta är;

2015-03-25

Politiker bränner förstroendekapital.


Vi har ett stort problem med förtroendekapital som bränns på löpande band bland flera av våra makthavande politiska partier i Sverige i dag. Detta är inte en bra trend. 

Att politiska partier utvecklas och reformerar sina politiska sakfrågor är i regel något bra, och en del av ett politiskt partis naturliga ansvarstagande, allt efter att vårt samhälle, vår tillgängliga teknik, inhemsk och internationell marknad samt olika utrikes angelägenheter med mera utvecklas och förändras.

Att ett politiskt parti däremot i det närmsta slentrianmässigt bryter vallöften, löften om sakfrågor och viker av från en utlovad inriktning som de dyrt och heligt lovat sina väljare, det vill säga oss medborgare, är något som riskerar att inte enbart underminera den tillit ett lands befolkning känner gentemot politiker, ett förtroende som förövrigt är mycket lågt, utan riskerar att underminera hela dem demokratiska principen.

Förtroende är något alla politiker måste värna om, annars riskerar de att misstroenden förs över på politiker som försöker driva mycket viktiga frågor. Detta gäller inte enbart inom sitt eget parti, utan kan innebära att misstroenden sprider sig över hela det politiska spektrat. 

”Varför skall man bry sig om politik? De ljuger ju bara och gör allt för att behålla sina feta löner!”

Det är en mycket farlig, och brant, utförsbacke.

Att svika sina väljare riskerar att även underminera intresset för politik bland befolkningen. Det innebär att allt färre individer fattar genomtänkta beslut om vad de skall röta på för frågor. 

En av demokratins grundvalar är att befolkningen skall kunna fatta informerade beslut. För att detta skall kunna ske efter bästa förmåga så krävs det att befolkningen kan rösta för politiker som inte byter inriktning EFTER det att de fått förtroendet att tala för medborgarna.

Om insatta och allmänbildade individer röstar på personer som sviker, så bryr de sig inte längre om att skaffa sig information kring politiken som förs nästa gång.

”Det spelar ju ändå ingen roll, de är ju ändå så korkade. Rösta på vad som helst, de gör ändå vad de vill oberoende av hur verkligheten ser ut!”

En stark indikation på bristen på tillit, och att bristen på intresset kring sakfrågor minskar, ser man tydligt på det låga valdeltagandet i Sverige. Detta är även sant i stora delar av övriga Europa med. Orsakerna är många, men bristen på tillit till politiker med stark profil som utan tvekan bränner förtroendekapital är en av de absolut starkare anledningarna.

Detta är något ALLA politiska partier och deras företrädare måste arbeta starkt för att ändra på. 

Ett exempel är Fredrik Reinfeldts [M] löfte om ”att inte jaga en hel ungdomsgeneration”.  Vi vet sedan länge inte var ett vitten värt. Idag har vi oproportionerligt höga böter i mångmiljon klassen, och böterna riskerar att bara bli högre med tiden. 

Starkt kritiska röster hörs nu från den akademiska likväl som den juridiska världen och många undersökningar visar att fildelning inte alls behöver innebära ekonomisk skada för media industrin i sin helhet eller för artister. Dessa måste politiker nu lyssna till, annars riskeras inte bara politikers förtroenden att rasa, utan även den akademiska världens förtroende.

Datalagringsdirektivet som lagrar information om allas våra aktiviteter på nätet är fortfarande verksamt. Detta trotts att EU-domstolen utdömt direktivet för att bryta mot de mänskliga rättigheterna vad gäller personlig integritet och att länder runt om i Europa lägger nu ner hela idén. 

Att så var fallet påpekades redan när datalagrings frågan togs upp för första gången som förslag. Detta ignorerades och avfärdades dock som en verklighetsfrämmande uppfattning och paranoia av de som förespråkade datalagringen, och görs så även nu när förespråkarna ignorerar detta faktum.

Lika så har Miljöpartiets tidigare löften om att kämpa för att fildelning för privat bruk skall bli lagligt svikits nyligen i och med att Alice Bah Kuhnke går tvärt emot sitt eget partis politik. Hon blir då inte ifrågasatt, utan Miljöpartiet visar då klart och tydligt att de följer makten, oavsett vad de tidigare givit för löften i frågan.

Ett annat exempel är FRA frågan.

När är FRA lagen infördes ställde sig samtliga riksdagspartiers egna ungdomsförbund sig emot sina moderpartier i frågan. Lika så alla de studentförbund som yttrat sig. Moderpartierna sviker alltså även sina ungdomsförbund i mycket viktiga frågor. Ungdomsförbunden består trotts allt av framtida politiker och röstande medborgare, så detta är mycket allvarligt. 

Oberoende undersökningar genomfördes i samband med FRA frågan blev en bloggbomb. Dessa visade sig att en majoritet av den svenska befolkningen inte ville att FRA skulle få avlyssna oss. Riksdag och regering lade ner hela debatten för att ändå kunna genomföra FRA-lagen. "Alla tjänar på om debatten lägger sig" heter det ju som bekant.

Miljöpartiets vallöften om att riva upp FRA lagen bröts när de sedan röstade emot ett förslag om att FRA lagen skulle rivas upp. Det finns många tänkbara förklaringar till varför ett politiskt parti röstar emot ett förslag. Miljöpartiets anledning var tydligen att ”regeringspartier röstar ej på reservationer som uppmanar regeringen att göra något”.

Oj då, om regeringen inte skall göra något, varför har vi då en regering?

SDs Sven Olof Sällström påvisar även en mycket farlig inställning.

”Även om beräkningar skulle komma fram som visar att invandringen innebär en vinst på lång sikt skulle Sven-Olof Sällström inte ändra uppfattning i invandrarfrågan.
– Det finns andra skäl till att vi inte ska ha den höga invandring vi har nu. Jag menar då sociala problem med ökad kriminalitet och annat. Men min motfråga blir att om det visar sig inte vara lönsamt, är de andra partierna då beredda att skära ner på massinvandringen”

Detta skickar signalen att politiker inte bryr sig ett dugg om empiriska bevis. De är ju enbart ute efter att driva igenom sin vilja oberoende hur verkligheten se ut. Om bevisen däremot stödjer deras idéer så är det ju däremot rätt bekvämt att kräva att andra skall beakta dem.

Om en politiker inte bryr sig om hur verkligheten ser ut, vad är då deras politik, och deras politiska löften, värda?

Det finns väldigt många exempel likt ovanstående bland de etablerade partierna, och det är sorgligt. Att inte svika sina väljare torde ju vara ett politiskt partis absolut första och största prioritet. Det är politiker som skall driva väljarnas frågor. Det är INTE väljare som skall styras av politiker.

De styrande partierna idag har ett tungt arbete framför sig om de vill engagera den delen av befolkning som inte längre har något som helst förtroende för politiker.

2015-03-17

Kontraster mellan Sverige och övriga Europa?



Runt om i Europa händer mycket positivt kring Piratpartierna.

Julia Reda kämpar för ett mer strömlinjeformat Europeiskt Copyrightläge och bjöd i samband med detta in dels kreatörer och media etablissemanget via sitt forum, och senare pirater från hela världen till Mumble för att diskutera förslaget.

På Island är nu det Isländska Piratpartiet det näst största partiet! Det bådar mycket gott för Island att de står upp för yttrande och åsiktsfrihet, rättssäkerhet och kämpar för att bevara sina rättigheter på nätet.

I England har man nyttjat ”crowdsource” för att skapa sitt manifest, enligt en artikel i The Guardian, och intresset för partiet växer.

Det verkar dock som att vi i Sverige fortfarande får dras med politiker som inte förstår att vi är här för att stanna. De verkar blinda för det faktum att vi nu finns i 20 EU länder. De backar gång på gång i sina löften kring våra frågor.

Nu senast Miljöpartiet som sviker sina väljare i och med att Alice Bah Kuhnke gick emot sitt eget partis löfte om att arbeta för att fildelning för privat bruk skulle bli lagligt. När MPs talesperson sedan tillfrågades så höll de naturligtvis med Kuhnke. Med det så får man nog anse att det löftet inte var värt mycket.

De som av någon anledning inte kunde rösta på PP, och då valde MP för att ändå driva frågan politiskt, måste känna sig rätt grundlurade. Dåligt av Miljöpartiet, minst sagt.

Sverige tänker fortfarande inte riva upp datalagringsdirektivet trots att det bryter mot de mänskliga rättigheterna.

Ett par dagar efter domen från EU om datalagringens ogiltlighet så gick Post och telestyrelsen ut med att internetoperatörerna kunde sluta övervaka sina kunder. Internetleverantörerna tog en lättnadens suck.

Det varade dock inte länge då efter några turer kring ett hastigt och lustigt beslut om en ”snabbutredning” som Beatrice Ask ställt till med, så kom man på att det är bara att köra vidare som förut, och så fick de internetleverantörer i Sverige börja spara uppgifter igen.

Post och Telestyrelsen kom även snabbt med uppgiften om att de skulle ”Vidtaga tillsynsåtgärder” mot operatörer som upphör med att lagra data. Förtäckt hot för att tvinga operatörer att gå emot EU? Ministerstyre?

I Tjeckien, Tyskland och Rumänien har ländernas författningsdomstolar stoppat direktivet efter att det infördes, men i Sverige ser det ut såhär; [från EU Upplysningen.se]

· 21 februari 2006: Ministerrådet röstar ja till direktivet.
· 4 februari 2010: Sverige fälls av EU-domstolen för att inte ha infört direktivet.
· 16 mars 2011: V, MP och SD röstar igenom en bordläggning av förslaget som därmed får vila i ett år.
· 21 mars 2012: Riksdagen röstar ja till direktivet.
· 1 maj 2012: Direktivet införs i Sverige.
· 30 maj 2013: EU-domstolen ger Sverige 3 miljoner euro i böter för att Sverige inte infört direktivet i tid.
· 8 april 2014: EU-domstolen ogiltigförklarar datalagringsdirektivet.
· 13 juni 2014: En svensk regeringsutredning anser att de svenska reglerna om datalagring fortfarande gäller.

Så, Böter för att de inte implementerat det i tid, sedan en stor kostnad för att införa datalagringen, sedan när det visat sig att V, MP och SD* hade rätt hela tiden, vilket är samma linje Piratpartiet haft redan sedan denna soppa startade och alltjämt arbetar för än idag, så tar de inte chansen att riva upp direktivet utan helt sonika ignorerar frågan!?

Det är inte speciellt konsekvent.

Att medieindustrin helt saknar sinne för proportioner vet vi redan. Det har vi sett underresans gång. Oskuldspresumtionen är inget de bryr sig nämnvärt om. Det är dessa som våra politiker, och en majoritet av politiker världen runt, lyssnar till av allt att döma.

Men det finns hopp. Sakta börjar fler individuella bolag, så som HBO med succén Game of Thrones, få upp ögonen för alternativ till en föråldrad industris förlegade taktiker. Nu är det alltså inte bara datorspelsföretag som släpper spel som man helt eller delvis kan spela gratis som räcker ut en hand till Pirater världen över.

HBO släpper serien simultant i hela världen, och det är troligen första gången i världshistorien detta sker i denna skala. Även ett litet steg i rätt riktning är bra!

EDIT: Rättelse enligt  Gustav Tällbergs kommentar nedan angående SD och Datalagring. Tack!
*SD ville dock inte riva upp det, utan förlänga lagringstiden.

2015-03-09

Pirat rörelsen större och mer inflytelserik än någonsin förr.



I början av 2006 enades Piratrörelsen för första gången i välden under en och samma organisation. Då startade nämligen Piratpartiet i Sverige. Det försa politiska partiet av sitt slag som grundades på personlig integritet, fri kultur och reformerad upphovsrätt.
Partiet växte mycket snabbt och etablerade tidigt ett mycket starkt ungdomsförbund, och i samband med att Piratpartiet fick mandat i EU parlamentet så spred sig snabbt grenar av Piratpartiet runt om i världen.
Svenska Piratpartiet förlorade sina poster i EU vid förra valet, men Piratenpartei Deutschland (PIRATEN) tog över facklan och vann ett mandat som tillsats av Julia Reda.
På Island är Piratpartiet nu med i Alltinget, Islands motsvarighet till Svenska Riksdagen. De har ökat kraftigt i opinion den senaste tiden och ligger nu på över 11 %. Det är mycket starkt.
I skrivande stund finns Piratpartiet i 69 länder runt om i världen, och skillnaderna i politik är inte stor, även om det finns skillnader på grund av olika länders inhemska politik, vilket talar för en enorm brist inom etablerad politik kring Piratrörelsens fokusfrågor.
Ett intressant fenomen som är rätt så unikt för Piratpartiet är i vilken grad de olika Piratpartierna motarbetas av upphovsrättsindustrin via medlemsforum och offentliga kanaler. Den typ av kritik och motargument som Piratpartiet offentliga företrädare får har ingen motsvarighet bland redan etablerade partier. Detta fenomen verkar vara starkast i Europa, men inte uteslutande förekommande här.
Jämför man Socialdemokratiska forum, som ett exempel, med forum som drivs och används av Piratpartister, så ser man rätt tydligt att det i regel är politiska sakfrågor som diskuteras på Socialdemokraternas ( eller de flesta andra partiers) forum, medan Piratpartiets motståndare slänger sig med Ad Hominem angrepp, vida beskyllningar mot Piratpartister för att vara tjuvar och banditer och aktörer som försöker driva fildelning med vinstintresse, halmgubbe argument och så vidare. Det är sällan, men det händer naturligtvis, man ser en diskussion med oliktänkande som faktiskt håller sig till de politiska sakfrågorna som skall diskuteras.
Med detta sagt så är naturligtvis inte andra partiers forum fria från troll och lobbyister de heller, men skillnaden i frekvens är faktiskt rätt remarkabel.
Det kanske inte är så förvånande dock, i och med att Piratpartiet inte sällan ses som en direkt motpol till hela mediabranschen. Det är dock inte helt sant. Piratpartiet är naturligtvis inte ute efter att sänka en hel industri. Undersökningar visar, vilket påpekats ända sedan dessa frågor dök upp, att Pirater är en av de mest köpstarka grupperna av den media de konsumerar, så att röja undan hela nöjesindustrin vore med andra ord rätt kontraproduktivt.
Detta faktum till trots hör man inte sällan att Piratpartiet enbart är ute efter att sabba för artister, författare och rättighetsinnehavare. Det är rätt tråkigt, med tanke på att det dels inte är sant, och dels för att det flyttar fokus från våra faktiska sakfrågor.
Personlig integritet, rättssäkerhet, mänskliga rättigheter, reformerad upphovsrätt, rätten att ta del av kultur och kunskap, rätten till att vara vem man är oberoende av religion, etnicitet eller könsroll, rätten till att vara anonym, stärkt meddelandeskydd, mindre övervakning av medborgare, åsikts- och yttrandefrihet, återinförandet och en förstärkning av ett garanterat källskydd samt mycket mer.
Med tanke på den senaste tidens tråkigheter med terroristangrepp i Europa, så behövs Piratpartiet mer än någonsin för at stå upp för åsikts- och yttrandefriheten, religionsfriheten samt i övrigt mänskliga rättigheter. Rädslan efter attentaten växer, och självcensur har redan börjat sprida sig. Det måste få ett slut, och arbetet med att främja dessa frågor måste intensifieras markant. Många kommer säkert ihåg skämten om att ”det gör någon annan”, men i detta fall är det just Piratpartiet som är denne ”Någon annan.” Men du, någon annan kan faktiskt behöva hjälp.